När Jennie Gustavsson diagnostiserades med obotlig cancer mötte hon livets största prövning, men valde att fokusera på glädje och gemenskap. Genom den ideella stödgruppen ”Unga vuxna med cancer – tillsammans”, hjälper hon andra att hitta styrka och hopp i svåra tider. Jennie visar att livet, trots motgångar, fortfarande kan fyllas med kärlek, mening och små ögonblick av lycka. Hennes resa inspirerar oss att uppskatta livet här och nu.
Att få en cancerdiagnos är något som förändrar allt, och för Jennie Gustavsson skedde det i en tid när livet borde ha varit fullt av möjligheter. Hösten 2022 hade hon precis avslutat fem års intensiva studier, men i stället för att kliva in i en efterlängtad framtid möttes hon av kroppens signaler att något var fel. Uppblåst mage, ändrade avföringsvanor och en konstant känsla av att något inte stod rätt till.
– Jag var stressad och trodde det kunde vara något tillfälligt, berättar Jennie. Men symtomen blev värre och till slut gick det inte längre att ignorera. Ändå möttes jag av läkare som avfärdade mig – ”du är ung, det är säkert stress eller IBS”. Jag fick bokstavligen tjata för att bli hörd.
Efter månader av oro och outhärdliga toalettbesök, ibland 30 gånger om dagen, fick Jennie till slut genomgå en koloskopi. Då kom beskedet som ingen är redo för: ändtarmscancer med spridning till lever och lungor. Stadium fyra.
– Jag minns hur världen bara stannade. Cancern hade spridit sig så långt och det kändes som att marken rycktes bort under mina fötter, säger hon.
Vad som följde var en mardrömslik kamp. Cellgifter, strålning och många olika behandlingar inleddes. Fyra stora operationer gjordes inom loppet av fem månader. Hoppet levde när metastaserna krympte, men slogs tillbaka när nya tumörer upptäcktes. Till slut i mars 2024 kom det oundvikliga beskedet: Cancern var obotlig.
– Att höra orden ”kronisk cancer” kändes som ett dödsbesked. Jag hade kämpat så hårt, och ändå stod jag där, utan några botande behandlingar kvar, berättar Jennie.
Uppskatta livet – en stund i taget
Mitt i kaoset och sorgen har Jennie valt något annat. Att leva, älska och hitta ljus i mörkret.
– Det finns inga ord för hur förtvivlat jobbigt, sorgligt och skrämmande det är. Men samtidigt känner jag en tacksamhet över att jag fortfarande är här. När jag och min stora kärlek Philip insåg att min cancer var obotlig bestämde vi oss för att inte vänta. Vi gifte oss i november 2024, strax efter beskedet och det var en dag fylld av kärlek och glädje. Det är så jag vill leva, att trots motgångarna hitta de stunder som är värda att fira, förklarar Jennie.
En stödgrupp som gör skillnad
Trots att behandlingarna inte längre biter på cancern, har Jennie hittat en ny mening genom att inspirera andra. Hon har tillsammans med Rebecka Sundell varit med och startat stödgruppen ”Unga vuxna med cancer – tillsammans,” där de delar sina erfarenheter och skapar en trygg plats för andra som går igenom liknande situationer.
– Det har varit helt fantastiskt! Många säger att det ger mer än att prata med en psykolog, för vi förstår varandra på ett sätt som ingen annan kan. Vi är 90 i gruppen idag och vi hittar även på roliga saker tillsammans, säger Jennie.
”Att leva livet levandes”
När livet ställs på sin spets får du perspektiv. Att ”leva livet levandes” som Jennie beskriver så fint, handlar om att verkligen vara närvarande.
– Jag njuter av saker jag tidigare kanske inte ens märkte. En kopp te på morgonen, en hungrig mage, en promenad i solen eller bara att känna doften av regn. Det är så lätt att ta allt det där för givet, men jag har lärt mig att det är just de små sakerna som gör livet så värdefullt, säger Jennie.
Jennies liv har förändrats på ett sätt hon aldrig kunnat föreställa sig, men hon vägrar låta cancern definiera henne.
– Jag har bestämt mig för att fokusera på det jag faktiskt kan göra. Jag kan inte ändra min diagnos, men jag kan välja att njuta av den tid jag har och göra den så bra som möjligt. Det är mitt sätt att leva livet levandes, avslutar Jennie.
